Filosofi - Vetenskapsteori

Under hela mänsklighetens historia har kunskapen varit ett verktyg i vardagen - både för ren överlevnad och för religösa frågor. Man skaffade sig kunskap genom egna erfarenheter eller genom att lyssna och titta på andra. Det fanns litet utrymme för att producera kunskap för kunskapens egen skull.

Rationalismen uppstod under århundradena före Kristus. Logiskt tänkande och analyserande ledde till säkrare kunskap än erfarenheten.

Empirismen uppstod ungefär samtidigt. Den hävdar att all kunskap skapas ur observationer.

Både rationalismen och empirismen hade förespråkare under flera hundra år.

Eftersom kunskapen växer hela tiden, är det svårt att definiera vetenskap utifrån resultat. Det är bättre att definiera vetenskap utifrån metoder, alltså hur vi skaffar oss kunskap.

Positivism grundades av August Compte i början av 1800-talet. Han ansåg att all vetenskap utgår från matematiken. Sedan bygger den vidare på objektiva observationer utan förutfattade meningar.

Positivismen vidareutvecklades till logisk positivism där vetenskapen bygger på observerbara händelser som kan verifieras. Ur observationerna kan teorier skapas med hjälp av induktion eller deduktion. En teori är bekräftad om den kan förutsäga händelser. Kunskapen växer således hela tiden. Bahaviorism är ett exempel på positivsim inom psykologin - forskaren kan bara studera beteende, inte den biologiska varelsens känsloliv.

Karl Popper ansåg i början av 1900-talet att man inte man verifiera en teori med fullständig säkerhet - kunskapen växer ju hela tiden. Däremot kan man alltid försöka falsifiera en teori. Teorier som visar sig svåra att falsifiera kan betraktas som sanning tills ny kunskap eventuellt visar att teorin är falsk, så skallad "provisorisk sanning".

Att hela tiden vara mottaglig för falsifiering och konstruktiv kritik, gör den logiska positivismen till en försvarare av det öppna samhället.

Hermeneutiken blev lösningen där positivismen hade problem, till exempel inom tolkning av litteratur. Enligt hermeneutiken behöver vetenskapsmannen ha förkunskap om författaren och dennes miljö. Därmed kan vetenskapsmannen tolka de egna observationerna i syfte att komma fram till författarens urspungliga tanke. Hermeneutik handlar om att förstå innebörd. Tillvägagångssättet är att växla mellan att studera delarna och helheten tills en enhetlig och samstämmig tolkning framträder - den hermeneutiska cirklen avstannar.

Paradigm inom vetenskapen är ett sätt att förklara hur kunskapen växer. Under en period förnyas kunskapen i harmoni med befintlig kunskap - normalvetenskapligt stadium. Till slut produceras dock kunskap som strider mot befintlig. Då uppstår häftig debatt i forskarvärlden där vissa forskare försvarar den "gamla" kunskapen och andra forskare påtalar fördelarna med den "nya". Om den nya kunskapen visar sig ha högt förklaringsvärde, kommer allt fler forskare att omfatta den nya kunskapen. Slutligen betraktas den som allmänt vedertagen och blir en del av kunskapsetablissemanget. Därmed har en diskontinuitet skett i kunskapsutvecklingen och paradigmskiftet fullbordas - vetenskaplig revolution.

Grundad teori handlar om att generera ny teori. Den har starka induktiva drag. Den nya teorin bygger på observationer gjorda i den egna studien. Detta synsätt passar ämnesområden som bygger på relationer mellan människor, till exemel organisationskultur och psykosocial arbetsmiljö.

Finns kunskap?

Människans kunskap växer hela tiden. Vare generation vet mer än tidigare generationer. "Jorden var platt och seglade man för nära kanten kunde man falla av." Det var sanning på 500-talet.

Ny kunskap kan göra gammal kunskap ogiltig genom att motsäga den. Gammal kunskap blir osann. Om kunskapen hela tiden växer, kan då absolut kunskap finnas? Eller sanning? Om det som var sant förut, är osant nu med mer kunskap, kan då kunskap över huvud taget finnas?